AAARGH

Jag känner att jag börjar hata människor igen. Känns verkligen härligt. Efter ett år av enbart trevliga bemötanden & upplevelser var det väl dags för lite sådant. How lovely!Eller okej, det var väl lite överdrivet. Det handlar inte om att jag har massa undertryckt ilska eller så, bara att jag blir så fruktansvärt förbannad nu över detta skitsnack. Visst, det var jävligt dumt att det blev som det blev men gjort är gjort och det var en jävla oseriös engångs grej. Chilla för fan. Ja, jag känner mig väldigt irriterad. Och i synnerhet när jag misstänks felaktigt för saker som inte existerar. Det här kommmer att störa mig länge. Riktigt länge.

FAN

FUCK. Min plan sprack totalt. Kan ju fan inte åka upp förbi solle när jag ska tillbaka till tärna i maj. Varför inte? Jo det kan bli lite svårt när jag FLYGER ner. Smart. Verkligen jätte smart.

Åttonde april

Det blev inget bänkande igår, fick ångest när jag såg bänken. Blev lite armar och mage i stället. Eller ganska mycket snarare. Lika fint som vädret var igår, lika dåligt är det idag. Verkligen ett jävla skitväder. Jag stannar inne med undantag för en planerad löptur som jag just nu försöker samla mental kraft till att orka genomföra i snögegget. Men va fan, knä- och ryggskydd på och mjukisdress av. Nu ska jag ut.

Man är ju höjden av effektivitet!

Sprintande på fjället idag igen - resulterade i ett antal nya fräknar i fejjan. Är mycket nöjd med den markanta gränsen mellan käkpartiet och den bleka halsen. Snyggt! Pluggat lite har jag också. Men det var inte så kul så nu ska jag se om jag kan få ett gratis gymbesök igen. Lite Ök denna gång, måste fan börja träna inför bänkartävlingen! Ska man ta 65-70 kanske man borde ligga i lite.

Gymning på g!

Igår längdade jag i solskenet. Sprint runt hela Bröfjellet! Kändes i de bakre delarna vill jag lova. Känns bra att komma igång lite igen. Idag ska jag ner på gymmet i Trysil. Första gången på veckor som jag lyfter lite skrot igen och inte bara ligger på golvet och rehabar! Knät känns ok och axeln också så detta ska nog gå susen. Har ju fått det påpekat för mig att jag måste ha gått ner i vikt. Tydligen var man lite bitigare i höstas! Kan säkert stämma, rutorna är lite odefinierade just nu men nu ska jag nog råda bot på det också. Så alla blir nöjda och glada!


update: jag kom undan utan att behöva punga ut med några stålar för gymbsöket som förövrigt var mycket lyckat. Det gäller ju att utnyttja det faktum att man föddes som tjej. Nä, så gick det inte riktigt till, idag. Det var snarare faktumet att det var otroligt tomt på folk i lokalen som gjorde att pojkstackarn i kassan i princip inte vågade ta betalt. Det var ju ändå ingen som skulle se. Gratis är gott!

Loss of appetite

Ibland händer det att jag tänker tilbaka på den gamla tiden. Ibland händer det också att jag tänker tillbaka på mellan tiden, tiden efter den bra gamla tiden så att säga. Tiden då allt bara var ett enda stort kaos. Det är sjukt egentligen hur man mår i hjärtat kan påverka en fysiskt. Jag minns till exempel att oftast var jag inte ett dugg hungrig. Tappade aptiten totalt liksom. Nån period åt jag inte fruktost en enda dag. På lunchen lade jag upp en liten portion av det som jag då tyckte var motbjudande skolmat, bara för att det skulle se bra ut, men egentligen åt jag bara ananas. Middagen var väl ungefär i samma stuk. Vissa dagar blev det bara hårdbröd andra ris med kyckling. Jag åt i princip enbart protein i form av kyckling det året. Sinnessjukt egentligen! På helgerna var det väl egentligen ännu värre. Jag drack vatten, saft och mjölk men det var ungefär allt som slank ner i min kropp också. Åt jag så åt jag bara det jag verkligen var sugen på, vilket var hallon eller popcorn typ. Jag har så svårt att fatta att det där var jag. Det är så stört att jag av alla människor inte kände för att äta?! Men jag hade i princip en konstant känsla av illamående i några veckor om inte månader. En reaktion på sorg antar jag. Jag fattade inte det då, men det var ju vad det var. Relativt skönt att den tiden är över! Det krävdes nog att jag flyttade för att det skulle bli helt bra. Lite distans till det hela, innan var det så nära inpå. Nu såhär i efterhand är man i alla fall finally free och back in business med käket!

Brats

Är i Trysil. Kom igår. Är redan less. Inte på placet dock utan snarare de satans jävla ungarna som springer runt här utanför. Högljudda och utan vett och etikett dunkar de i väggarna, kollar in genom fönstrena och skriker attack stup i kvarten. Fula är de också. Dreggliga ungar som inte kan hålla sig på sin tomt är det värsta jag vet. Gå och lägg er för fan.

If you can't fix it with gaffa tape you haven't used enough?

Alltså, min mobiltelefon måste vara världens mest hållbara mobiltelefon. Faktum är att jag skulle kunna sträcka mig till att säga att den var helt sinnesjukt hållbar. Fram tills nu alltså. För nu håller den ihop med hjälp av silvertejp. Färgerna på displayen är helt cp och ljudet är inte helt hundra. Dessutom kan det dröja dagar innan smsen anländer till inkorgen. Men så blev det först nu den senaste veckorna! Innan dess har den blivit tappad i golvet/marken/asfalten hundratals gånger, legat i snön i ett flertal timmar i olika omgångar. Blivit borttappad. Levt ett hårt liv helt enkelt. Ändå så har den fungerat helt utmärkt. Till och med när den efter att ha blivit tappat en gång för mycket, i princip delade på sig fungerade den. Det enda som håll ihop de två delarna var kablar. Men med lite tejp så var den saken fixad! Fast nu hjälper inte ens tejpen. Nu blir skärmen svart eller randig utan förvarning. Det innebär att jag måste kunna alla nummer utantill för att överhuvudtaget kunna kommunicera med någon. De enda nummer jag kan utantill är i princip min mammas, pappas och mitt eget. Så ja, ni ser ju att urvalet inte är det största. Slutsatsen av detta är att jag motvilligt har insett att det är dags att köpa en ny telefon, frågan är vilken? Jag kollade runt lite i en affär för någon dag sen. Något jag borde ha undvikit för det ledde till att jag blev övertalad till att visa min tejpkreation. Killarna i affären sa efteråt att de inte hade haft så roligt på jobbet på flera månader. Så ja, det är väl dags att förnya sig.

Här är den, världens mest hållbara mobil!

Status

Status knä: uppfuckat, fortfarande status quo
Status mobil: helt uppfuckad. Snart dör den. Helt.
Status liv: har inget liv! pluggar för mycket.
Status skidåkning: 1 dag på snart 2 veckor. Jag försmäktar!

Stop being a bitchy little cheerleader about it

Jag har kommit på en sak. Jag har varit så sjukt lagom i år. Inte arg alls knappt. Då är jag ändå jävligt bra på att bli sur. Tända på smågrejer. Vara mer sarkastisk och ironisk än vad som är bra för en människa. Bli en skitstövel helt enkelt. Har jag varit det i år? Hell fucking no! Känns ganska skönt men också ganska beiget. Jag följer liksom mer en rak linje nu i stället för en bergochdalbana. Känner mig lite tråkig!

Världens mest oväntade grej

Då har man alltså gjort det. Något som har varit helt omöjligt till och med i teorin. Jag har tagit mig ner 4 av 4 slalom-åk. SICK! Hur hände detta frågar sig de flesta i skidsverige. Jo det ska jag tala om för er. Eftersom att det goda råden när det gäller teknik och skidåkning på sätt och vis tog slut för ungefär 5 år sedan insåg Johnne att det var dags att fixa lite med materialet. Det fanns så att säga bara det kvar. Så med slipade sulor och 3 tejpbitar står jag nu här - ett blivande slalomproffs. Det är dock inte enbart hans förtjänst faktiskt, även om man skulle kunna tro det. Att det var sol, fint underlag och bra backe på både träningen och tävlingarna spelade också en viss avgörande roll. & ja det är sant, Anja P och jag har en sak gemensamt - Vi är båda solskensåkare. Jag trodde aldrig att dessa ord skulle komma ur min mun men jag tror att jag har börjat gilla slalom.

konsten att vara ett svin

Jag har gjort något hemskt och oförlåtligt. Jag har glömt en av mina bästa vänners födelsedag. Det finns inga ursäkter. Oavsett hur mycket jag hade att göra igår så är jag en ändå en hemsk människa.

The mother in law from hell

När jag satte på tv nyss var det Judge Judy på fyran. Numera ett av mina absoluta hatobjekt. Det kan vara ett av världens sämsta tv program tillsammans med alla andra amerikanska shower. Själva programet i sig är ett skämt, tydligen inte en riktig domstol utan en skiljenämnd. Vilket är tur. Som tv-underhållning betraktat är det uselt, jag kan inte fatta att folk vill titta på det, eller ännu värre - sitta med i publiken? Judge Judy själv verkar vara en förymd mentalpatient med pms. Hon är totalt fördomsfull, trångsynt och helt pantad. Hon är oprofessionell och en riktigt besserwisser. Hon är faktiskt så fruktansvärt äcklig att man mår illa. Judge Judy personifierar helt enkelt någon som man har svårt att känna annat än avsmak inför. Hur fan har en sån människa lyckats bli domare undrar jag? Hon överdriver allt och drar upp irrelevanta småsaker som en vanlig domare skulle bortse ifrån. Har man en piercing till exempel är man helt värdelös. Man ska dessutom stirra henne i ögonen oavbrutet tydligen. Gör man inte det skriker hon något i stil med - LOOK IN MY EYES, DON'T LOOK OVER THERE, THERE'S NOTHING THERE! samtidigt som hon liknar en ilsken bulldog. Dessutom avbryter hon hela tiden bara för att hon är i ett så stort behov av att utöva makt. - TWO PEOPLE CAN'T TALK AT THE SAME TIME. WHEN MY MOUT IS MOVING, IT MEANS THAT YOU NEED TO BE QUIT. Värst av allt är nog ändå nästan hennes så fruktansvärt narcissistiska drag - IF YOU LIVE TO BE A HUNDRED, YOU WILL NEVER BE AS SMART AS ME. ON YOUR BEST DAY YOU'RE NOT AS SMART AS I AM ON MY WORST DAY.
Det är ju rätt uppenbart att hon brer på och skäller ut alla hon kommer åt för att göra lite bra tv, men det känns jävligt B och typiskt amerikanskt. Finns det ingen som käftar emot? Jag blir så jävla sugen på att klippa till kärringen varje gång jag ser henne in action.

Jag hatar Judy!

Cravings?

Jag som alltid har varit mot allt vad bantning & deffande heter har börjat loosa kg som aldrig förr. Det känns verkligen inte bra! Jag har liksom i princip sett mig själv som sinnebilden för svull & allt där till. Fetta ska man göra, tulla på maten ska man undvika. Det har alltid varit mitt motto & hittills har jag hållit mig runt samma vikt i flera år. Även när jag var skadad eller sjuk. Visst går man ner något är man är sjuk och visst gick jag upp 2 eller 3 under de år jag var skadad. Möjligtvis kanske man ska äta mindre portioner om man är skadad av den enkla anledningen att man gör av med mindre. Men man ska aldrig hålla på och tro att man inte kan äta vissa saker. Rör man på sig kan man äta vad fan man vill! Man ska äta det man är sugen på, det är min filosofi. Är man sugen på något fett behöver kroppen atagligen lite fett. För lider man av näringsbrist så kommer kroppen försöka lösa detta genom att utlösa cravings på det den nu behöver. Detta kanske man inte kan applicera på en person med fettberoende, men för en normal person funkar det tror jag. Så länge man äter i normala mängder, lagom ofta & just när man faktiskt är hungrig kan det inte göra stor skada. Det har jag gjort hittills, faktum är att jag aldrig någonsin har ätit så här mycket någon vinter. Men nu i höst & vinter har jag helt plötsligt ändå börjat tappa kilon, helt utan anledning. Det är verkligen inte okej. Jag vill inte framstå som nån jävla bantarbrud! Visst har jag fortfarande något kilo tillgodo innan jag kommer under 60 strecket igen, så jag är ju inte helt förlorad. Men jag är rädd att det är muskler jag har tappat, för så många kilo fett har jag då fan inte att bränna. Jag brukar inte väga mig så ofta, har inte ens en våg här, kan låta klyschigt men jag tror att det viktiga är hur kroppen känns - inte hur mycket den väger. Men när jag kom hem under jul & insåg att jag kunde ha jeans jag hade i ettan i gymnasiet & att jag på ett par andra inte ens behöver knäppa upp knappen för att dra av mig dem - ja då kände jag att jag kanske var lite illa ute. What the fuck hände med mina muskler? Ge tillbaks tack. Jag har dock försökt att lösa detta snarast genom att använda metoder som gympass, många måltider samt CHIPS & CHOKLAD! Det sista tror jag är effektivast.

That's what I don't miss about you

Någon frågade mig runt tolvslaget om jag hade några nyårslöften. Egentligen inga alls som jag tänkt ut, svarade jag, men de första som sen dök upp i mitt huvud var ganska enkelt, rakt och naivt. 2009 ska bli mitt jävla år. Det ska handla om mig. Det ska åka upp och ner som en bergochdalbana på grund av andra. Det ska inte suga en endaste gång. Jag ska förbli mig själv. Inga jävla ups and downs, bara ups! Jag vet, jag sa så förra nyåret också. Men det höll ju inte riktigt, så va fan då måste man ju få köra på samma igen då, eller?

För 2008 var väl inte alla gånger helt underbart, kanske inte i stil med 2007, men det fanns stunder då man helst ville gå och slå ner någon. Under början av 2008 fick jag också kämpa ganska mycket med mig själv, hålla mig till det som var bäst för mig, vara behärskad men även släppa taget, komma underfund med saker när det gällde mig & inse saker när det gällde andra. Plus att jag körde jävligt mycket rehab, vilket gav resultat. Äntligen fri från rygghelvetet! 2008 åkte jag också hem till Norrköping med mitt pick och pack när skolan slutade. För att aldrig komma tillbaka, i alla fall till min lägenhet som inte längre är min. Själva sista tiden i Solle var väl en aning stormig men efter det kändes det inget alls. Det rann över och blev tomt helt enkelt. I efterhand (& egentligen redan då) insåg jag att det var bra att flytta, med tanke på allt som hade hänt var det skönt, även om allt som hade hänt gjorde att det var sorgligt också. hösten 2008 flyttade jag igen, men till Tärna denna gång. Tyckte man att Solle va sömnigt tycker man att Tärna är medvetslöst! Men det är mysigt här ändå. 2008 kan ha varit året jag svurit mest under också. Jag vet inte vad det är men de där snälla svärorden som fan, helvete, jävla, fucking, skit m.m. ligger mig varmt om hjärtat. De liksom förstärker det man vill uttrycka. Typ: Jävligt sjysst väder vi har idag! eller Fan vilken jävla god efterrätt! eller Hela den här dagen är totalt uppfuckad. Ni ser ju själva, skulle det kanske låta lika bra med Vilken god efterrätt. Nej jag tror inte det va, lite väl lame kanske? Sen ibland finns det ju inte heller några andra ord som uttrycker det man känner än HelvetesJävlaSkitFanFuckingPissHelvete. Men, det kan ju bli för mycket av det goda. Ska sluta med det där tror jag. Fast iof anpassar jag ju mig efter omgivningen. Det är ju inte som att jag svär sådär hemma hos mormor. Med närmare eftertanke lägger jag nog inte ner helt. Det skulle inte hålla, skulle kännas som att jag blev helt urblekt och trist.

Nu sitter jag och pluggar, lyssnar på Katie Melua och väntar på att Lisa och Emil ska vakna. Vilket jag tycker att de borde göra då klockan fan är tolv snart. GOOD MORNING VIETNAM!