Cravings?

Jag som alltid har varit mot allt vad bantning & deffande heter har börjat loosa kg som aldrig förr. Det känns verkligen inte bra! Jag har liksom i princip sett mig själv som sinnebilden för svull & allt där till. Fetta ska man göra, tulla på maten ska man undvika. Det har alltid varit mitt motto & hittills har jag hållit mig runt samma vikt i flera år. Även när jag var skadad eller sjuk. Visst går man ner något är man är sjuk och visst gick jag upp 2 eller 3 under de år jag var skadad. Möjligtvis kanske man ska äta mindre portioner om man är skadad av den enkla anledningen att man gör av med mindre. Men man ska aldrig hålla på och tro att man inte kan äta vissa saker. Rör man på sig kan man äta vad fan man vill! Man ska äta det man är sugen på, det är min filosofi. Är man sugen på något fett behöver kroppen atagligen lite fett. För lider man av näringsbrist så kommer kroppen försöka lösa detta genom att utlösa cravings på det den nu behöver. Detta kanske man inte kan applicera på en person med fettberoende, men för en normal person funkar det tror jag. Så länge man äter i normala mängder, lagom ofta & just när man faktiskt är hungrig kan det inte göra stor skada. Det har jag gjort hittills, faktum är att jag aldrig någonsin har ätit så här mycket någon vinter. Men nu i höst & vinter har jag helt plötsligt ändå börjat tappa kilon, helt utan anledning. Det är verkligen inte okej. Jag vill inte framstå som nån jävla bantarbrud! Visst har jag fortfarande något kilo tillgodo innan jag kommer under 60 strecket igen, så jag är ju inte helt förlorad. Men jag är rädd att det är muskler jag har tappat, för så många kilo fett har jag då fan inte att bränna. Jag brukar inte väga mig så ofta, har inte ens en våg här, kan låta klyschigt men jag tror att det viktiga är hur kroppen känns - inte hur mycket den väger. Men när jag kom hem under jul & insåg att jag kunde ha jeans jag hade i ettan i gymnasiet & att jag på ett par andra inte ens behöver knäppa upp knappen för att dra av mig dem - ja då kände jag att jag kanske var lite illa ute. What the fuck hände med mina muskler? Ge tillbaks tack. Jag har dock försökt att lösa detta snarast genom att använda metoder som gympass, många måltider samt CHIPS & CHOKLAD! Det sista tror jag är effektivast.

That's what I don't miss about you

Någon frågade mig runt tolvslaget om jag hade några nyårslöften. Egentligen inga alls som jag tänkt ut, svarade jag, men de första som sen dök upp i mitt huvud var ganska enkelt, rakt och naivt. 2009 ska bli mitt jävla år. Det ska handla om mig. Det ska åka upp och ner som en bergochdalbana på grund av andra. Det ska inte suga en endaste gång. Jag ska förbli mig själv. Inga jävla ups and downs, bara ups! Jag vet, jag sa så förra nyåret också. Men det höll ju inte riktigt, så va fan då måste man ju få köra på samma igen då, eller?

För 2008 var väl inte alla gånger helt underbart, kanske inte i stil med 2007, men det fanns stunder då man helst ville gå och slå ner någon. Under början av 2008 fick jag också kämpa ganska mycket med mig själv, hålla mig till det som var bäst för mig, vara behärskad men även släppa taget, komma underfund med saker när det gällde mig & inse saker när det gällde andra. Plus att jag körde jävligt mycket rehab, vilket gav resultat. Äntligen fri från rygghelvetet! 2008 åkte jag också hem till Norrköping med mitt pick och pack när skolan slutade. För att aldrig komma tillbaka, i alla fall till min lägenhet som inte längre är min. Själva sista tiden i Solle var väl en aning stormig men efter det kändes det inget alls. Det rann över och blev tomt helt enkelt. I efterhand (& egentligen redan då) insåg jag att det var bra att flytta, med tanke på allt som hade hänt var det skönt, även om allt som hade hänt gjorde att det var sorgligt också. hösten 2008 flyttade jag igen, men till Tärna denna gång. Tyckte man att Solle va sömnigt tycker man att Tärna är medvetslöst! Men det är mysigt här ändå. 2008 kan ha varit året jag svurit mest under också. Jag vet inte vad det är men de där snälla svärorden som fan, helvete, jävla, fucking, skit m.m. ligger mig varmt om hjärtat. De liksom förstärker det man vill uttrycka. Typ: Jävligt sjysst väder vi har idag! eller Fan vilken jävla god efterrätt! eller Hela den här dagen är totalt uppfuckad. Ni ser ju själva, skulle det kanske låta lika bra med Vilken god efterrätt. Nej jag tror inte det va, lite väl lame kanske? Sen ibland finns det ju inte heller några andra ord som uttrycker det man känner än HelvetesJävlaSkitFanFuckingPissHelvete. Men, det kan ju bli för mycket av det goda. Ska sluta med det där tror jag. Fast iof anpassar jag ju mig efter omgivningen. Det är ju inte som att jag svär sådär hemma hos mormor. Med närmare eftertanke lägger jag nog inte ner helt. Det skulle inte hålla, skulle kännas som att jag blev helt urblekt och trist.

Nu sitter jag och pluggar, lyssnar på Katie Melua och väntar på att Lisa och Emil ska vakna. Vilket jag tycker att de borde göra då klockan fan är tolv snart. GOOD MORNING VIETNAM!