A polite smile

Jag blir så förbannat jävla arg. Man lämnar tillbaka de man lånar i de skicket man fick de i. Att man ens kommer på tanken att inte göra de är för mig rätt främmande. Speciellt i det där snuskiga skicket. SHIT. De där rev liksom upp ilskan eller snarare besvikelsen igen. Jag orkar inte med den här himla stan längre. Förlåt, gudsfärgätna hålan längre.

De e bar å åk

Jag har inte skrivit något på ett tag för jag har inte haft något vettigt att skriva. (Eller det har jag väl i och försig aldrig. Inget som påverkar någon annans värld än min egen i alla fall.) Jag ändrar det till jag har inte kommit på ett vettigt sätt att skriva om min skit på.
Fast det verkar finnas vissa som tycker den kan vara värd att läsas:

"Mycket välskrivet. Skönt att se att det finns ungdomar som behärskar det skriftliga språket! Hoppas 2008 behandlar dig bättre."

Yes!
Tack så hemskt mycket. ( För att mitt kärleksfulla omvårdande av det svenska språket uppskattas och framförallt för att jag fortfarande ses som ungdom. Ja, ålderskris nummer 1 har infunnit sig )

Just nu sitter jag i en liten lobby på ett hotell i Hafjell. Fartvecka här. Fast vecka och vecka. snarare fartdag. Hela veckan har med få undantag blivit inställd. Idag blev det dock race! Mycket uppskattat efter dagar av sinnessjukt dåligt väder och inställda genomåk. Fast. Det gick inget vidare. Jag åkte ungefär lika segt som Kalle Lassila - och det säger en del! Fast han är grym. Jag är mer bara pinsam. Första startgrupp och så. Då ska man ju visa sig lite duktig liksom. Men nej, linjen jag åker kan ha varit den längsta någonsin. Och jag kom dessutom senare än senast på alla ställen man kan komma sent på. Även de man egentligen inte kan de på också när jag tänker efter. Men tydligen hoppade jag någorlunda kontrollerat i alla fall. Mycket impressive i ett annars förövrigt okontrollerat åk.
Imorgon är det Superkombo. För dom som inte vet - ett åk störtlopp, ett åk slalom som slås ihop och den som är bäst på att vara mångsidig vinner.

Det var inte fel från början men nu är det så fel det kan bli.

Jag blir alltid lite nostalgisk så där vid nyår. Det börjar faktiskt några dagar tidigare - tanken på att året nästan är slut, 2007 upphör, det är historia och byts mot något nytt och okänt - det känns nästan lite sorgligt. Förut ville jag nästan försöka hålla fast vid det gamla. Att det hade gått så fort att jag inte riktigt var redo för det nya. Men det var förr det. Nu ville jag bara lämna 2007 så fort som möjligt.
Det började hyffsat, men sista halvan – ett helvete. Utan att överdriva så var de det.
Jag såg bara toppen av isberget långt borta i horisonten men helt plötsligt utan förvarning brakade jag in i hela skiten. Ingenting kommer någonsin bli lika bra som det var när det var som bäst. Det kommer inte ens bli sig likt överhuvudtaget. Och inget lim i världen kan laga mitt trasiga jag helt och hållet.
Men Tvåtusenåtta ska bli bra. Det kommer att bli bra, mycket mycket bättre än tvåtusenförbannadesju. Jag har lagt ett litet avstånd mellan mig och allt det där. Då blev det för mycket på en gång helt enkelt. Jag kunde inte hantera det. Jag som aldrig har varit sådär "svag", jag blev liksom S:et i svag. Ordet knäckts ansikte utåt. Deprimerads talesperson. Jag var ett vrak. Ett fragment av den person jag tidigare varit. Så psykiskt kasst vill jag aldrig må igen, inte heller så fysikt dåligt. Fy fan alltså, jag mådde konstant illa, tappade aptiten och kunde inte sova. Det ska aldrig hända igen, jag ska aldrig dit ner igen. Det är mitt nyårslöfte nummer ett.
Tiden läker alla sår sägs det. Jag vet inte om det stämmer. Är det inte bara så att man blir bättre på att inte känna efter? När det har gått tillräckligt lång tid och man har lyckats att inte känna efter på länge, då känns det faktiskt bättre. Nu har det ändå gått en tid och visst känns det bättre, mycket bättre. Numera känner jag mig inte som gårdagens tidning varje dag. Bara ibland.

2007 var året då jag tillslut insåg vilka i min omgivning som var verkliga vänner, vänner värda att behålla. De som faktiskt ville kännas vid mig, till och med när man inte är "kul, hipp och inne". De som inte såg mig som en svår och jobbig grej.
Ni är överlägsna.

Med en viss risk för att bli töntigt heja heja-friskisochsvettis- hurtig:

2008

-

here I come!

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år

jag har trampat upp stigar där gränserna går

och du blir aldrig en vän igen

en mot en tills morgonen kommer

Nytt år, nytt liv, ny blogg

Tvåtusenåtta är det nya, jag ska börja om från början. Det här året ska bli så jävla bra att jag kan glömma det förra. Nytt och fräscht ska de va!