Någon frågade mig runt tolvslaget om jag hade några nyårslöften. Egentligen inga alls som jag tänkt ut, svarade jag, men de första som sen dök upp i mitt huvud var ganska enkelt, rakt och naivt. 2009 ska bli mitt jävla år. Det ska handla om mig. Det ska åka upp och ner som en bergochdalbana på grund av andra. Det ska inte suga en endaste gång. Jag ska förbli mig själv. Inga jävla ups and downs, bara ups! Jag vet, jag sa så förra nyåret också. Men det höll ju inte riktigt, så va fan då måste man ju få köra på samma igen då, eller?
För 2008 var väl inte alla gånger helt underbart, kanske inte i stil med 2007, men det fanns stunder då man helst ville gå och slå ner någon. Under början av 2008 fick jag också kämpa ganska mycket med mig själv, hålla mig till det som var bäst för mig, vara behärskad men även släppa taget, komma underfund med saker när det gällde mig & inse saker när det gällde andra. Plus att jag körde jävligt mycket rehab, vilket gav resultat. Äntligen fri från rygghelvetet! 2008 åkte jag också hem till Norrköping med mitt pick och pack när skolan slutade. För att aldrig komma tillbaka, i alla fall till min lägenhet som inte längre är min. Själva sista tiden i Solle var väl en aning stormig men efter det kändes det inget alls. Det rann över och blev tomt helt enkelt. I efterhand (& egentligen redan då) insåg jag att det var bra att flytta, med tanke på allt som hade hänt var det skönt, även om allt som hade hänt gjorde att det var sorgligt också. hösten 2008 flyttade jag igen, men till Tärna denna gång. Tyckte man att Solle va sömnigt tycker man att Tärna är medvetslöst! Men det är mysigt här ändå. 2008 kan ha varit året jag svurit mest under också. Jag vet inte vad det är men de där snälla svärorden som fan, helvete, jävla, fucking, skit m.m. ligger mig varmt om hjärtat. De liksom förstärker det man vill uttrycka. Typ: Jävligt sjysst väder vi har idag! eller Fan vilken jävla god efterrätt! eller Hela den här dagen är totalt uppfuckad. Ni ser ju själva, skulle det kanske låta lika bra med Vilken god efterrätt. Nej jag tror inte det va, lite väl lame kanske? Sen ibland finns det ju inte heller några andra ord som uttrycker det man känner än HelvetesJävlaSkitFanFuckingPissHelvete. Men, det kan ju bli för mycket av det goda. Ska sluta med det där tror jag. Fast iof anpassar jag ju mig efter omgivningen. Det är ju inte som att jag svär sådär hemma hos mormor. Med närmare eftertanke lägger jag nog inte ner helt. Det skulle inte hålla, skulle kännas som att jag blev helt urblekt och trist.
Nu sitter jag och pluggar, lyssnar på Katie Melua och väntar på att Lisa och Emil ska vakna. Vilket jag tycker att de borde göra då klockan fan är tolv snart. GOOD MORNING VIETNAM!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar